Bland blommor och bin, giraffer och huvudfotingar...

Har fått höra oroande rykten, från vad jag trodde var en säker källa, om att Svampbob skulle vara en huvudfoting och fick då intrycket av att detta skulle vara ett verkligt djur (däggdjur/kräldjur - vem vet?), men har efter mycken grubbel och försiktigt slitande av sällsynta hårstrån, ställt mig själv frågan:

Men är inte det en sån som man ritade som barn, en rund boll med armar som kommer direkt från huvudet?

Och jo, visst är det så! Så nu kan jag gå vidare med mitt liv i trygg visshet om att Svampbob (och namnet kanske borde ge en liten ledtråd) faktiskt är en, ja du gissade rätt, en svamp och inget annat.

Kändisspan förra veckan var en långsmal Sanna Bråding (f.d. kollega till Kim i Tre Kronor) som shakade sin beniga rumpa till gangsta-musik på Thaibboat och en lönnfet och illa klädd Pelle-kock vid Horans t-bana.

And the Oscar goes to...

...Kim Jan Reginald Sulocki!

Måste bara en gång för alla få uttrycka min stora fascination och beundran för denna mystiska människa och mitt mesta kändisspan! Han har inte bara gjort oförglömliga rolltolkningar i klassiker som Tre kronor och Nya tider, utan är dessutom min alldeles egna kvarterstomte (vill jag inbilla mig) som lyser upp min dag, mer ofta än sällan, när han kommer traskande på gatan, kort i rocken, med barsnslig röst och utseende som en yster pojkspoling från 80-talet.

Det kanske kan tyckas att han med denna meritlista inte har förtjänat en plats bland de riktigt stora pojkarna, ikoner och legender inom artistvärlden, men ack vad fel man kan ha genom att döma Sulockin efter såpan! För döm om min förvåning när jag efter ett antal av avsnitt av den svenska versionen av den genialiska, tecknade serien Spongebob Squarepants (som inte alls är riktad till barn, trots att den visas på Nickelodeon!) inser att den där extrema, absurda och hysteriskt roliga rösten som tänjer alla gränser för det konventionella och till och med det möjliga, faktiskt tycks mig kusligt bekant och senare, efter viss research, visar sig tillhöra min maskot Sulocki!

Ytterligare en eloge går till Svampen för att han är solidarisk och hjälper till att rensa i rabatten utanför sitt hus! Återigen har han förgyllt min dag med sitt näpna anlete!

Waking up in the Twilight Zone

Ibland är jag en häxa som i form av en plyschuggla svävar över gator och torg, ibland kämpar jag mot en flock argsinta vampyrer som plötsligt invaderat min lägenhet och vägrar gå. Jag tvingas självklart bekämpa de alla på egen hand med hjälp av mina superkrafter (som brukar vara kladd, men som denna gång har uvecklats till något mer i likhet med osynlig laser), blir kär i en av dem som en annan Buffy, och hoppas på hjälp men inser snart att även den hotta vampyren är en av dem ondskefulla varelser som inget hellre vill än att suga mitt dyrbara blod.. Mitt liv är alltså hur spännande som helst!

Tills jag vaknar i soffan. Och inser att jag måste stoppa in en marinerad kyckling i ugnen, stapplar ut i köket i någon typ av semi-koma, struntar i grytvantar, bränner mig och fattar, efter vad som i mitt tillstånd känns som minuter, att min hand faktiskt ryker.
Jag är hädanefter övertygad, dels om att jag är ämnad att bli den första kvinnliga Drakryttaren (se Eragon), dels om att jag kanske, men bara kanske borde vakna upp ur min drömvärld och stiga in i Verklighetens gråa misär där c-uppsatsen är mer än försenad, csn kommer beslagta min lägenhet pga akut poängbrist, kyskåpet är tomt och diskhon överflödande av...disk, och där jag faktiskt måste erkänna att jag inte har några superkrafter, åtminstone inte än.

Istället grämer jag mig över Nunnan Martas storhetsvansinniga villfarelser om att hon genom att sitta inlåst i ett kloster med en brun trasa på huvudet, rabblandes fantastiska ramsor med ungefär samma substans som Törnrosa, faktiskt hjälper världen, medan människor som Läkare utan gränser offrar all bekvämlighet, vänner, familj, trygghet, riskerar sina egna liv, kämpar tills de blöder, för att faktiskt göra skillnad i andra människors liv. Det är sånt och den storslagna och lite pinsamma debatten om grävande jounalistik i livets sandlåda mellan herrarna (eller borde det vara pojkarna?) Josefsson och Adaktusson, som upptar mina tankar och min tid.
Får kanske erkänna att Svampbob är medskyldig. Tack kabel-tv! Det var knappt att jag kunde hantera missbruket när jag hade skogs-tv, och nu med denna avskyvärda valfrihet..

Dags för Alice att vakna alltså, men först - Hitchcock och Illdåd planeras på gamla hederliga Tvåan!

Bloggen - öppna dig!

Simsalabim. Det blev en blogg trots allt. Och jag tvingas erkänna mig besegrad...För vem kan motså dessa 15 sekunder av total okändhet i cyberrymdens oändliga flöde av just...bloggare.