DRAMA/KOMEDI
"Bluffen": Clifford Irving, förbluffande bluffmakare eller banal bedragare?
Titel: "Bluffen" Utländsk titel: (The Hoax)
"Bluffen": Clifford Irving, förbluffande bluffmakare eller banal bedragare?
Titel: "Bluffen" Utländsk titel: (The Hoax)
Regi: Lasse Hallström
Medverkande: Richard Gere, Alfred Molina, Marcia Gay Harden, Julie Delpy
Speltid: 1 tim, 56 min (Från 7 år)
Lasse Hallström är tillsammans med veteranen Richard Gere tillbaka i rampljuset med ett välgjort och tillrättalagt drama om den svindlande sensationen kring Clifford Irving, författaren som under sjuttiotalet skrev och sålde en fejkad biografi om den excentriske och folkskygge magnaten Howard Hughes.
3.Under början av sjuttiotalet bestämmer sig den misslyckade författaren Clifford Irving för att ge upp de ambitiösa porträtten av konstförfalskare för att själv bli en av dem. Genom ett ständigt växande nystan av intrikata lögner som alltid är precis på randen att avslöjas, involverar Irving både sin fru och sin bäste vän i ett av tidens mest uppmärksammade och pengaalstrande litterära bedrägerier. För miljonbelopp säljer han en bok baserad på uppgifter från Howard Hughes, den berömde miljardären som genom att ha kollapsat i mentalt mörker och självvald husarrest, blir ett attraktivt ämne för förlagspamparna på McGraw-Hill. Problemet är bara att inte ens Irving har träffat honom.
Lasse Hallström är tillsammans med veteranen Richard Gere tillbaka i rampljuset med ett välgjort och tillrättalagt drama om den svindlande sensationen kring Clifford Irving, författaren som under sjuttiotalet skrev och sålde en fejkad biografi om den excentriske och folkskygge magnaten Howard Hughes.
3.Under början av sjuttiotalet bestämmer sig den misslyckade författaren Clifford Irving för att ge upp de ambitiösa porträtten av konstförfalskare för att själv bli en av dem. Genom ett ständigt växande nystan av intrikata lögner som alltid är precis på randen att avslöjas, involverar Irving både sin fru och sin bäste vän i ett av tidens mest uppmärksammade och pengaalstrande litterära bedrägerier. För miljonbelopp säljer han en bok baserad på uppgifter från Howard Hughes, den berömde miljardären som genom att ha kollapsat i mentalt mörker och självvald husarrest, blir ett attraktivt ämne för förlagspamparna på McGraw-Hill. Problemet är bara att inte ens Irving har träffat honom.
Filmen bygger på verkliga händelser, vilket poängteras gång på gång med hjälp av dokumentärt material som bilder av Hughes, Nixon och hurrande skaror, ofta i svartvitt, vilket naturligt ger en touch av (g)rå verklighet. Ytterligare en metod som används för att knyta samman fiktion och verklighet är de textbaserade bilder, i form av löpsedlar, skrivmaskinstext och brev, som smidigt för handlingen framåt och samtidigt visar vilken stor mediahändelse detta var.
Dessa bilder som är där för att understryka sanningshalten i det som berättas, varvas finurligt med bilder av Irving in action. Vid ett tillfälle får vi se Gere som en svartvit hjälte hyllad av de tacksamma massorna. Han har ju trots allt avslöjat sanningen i en viktig politisk fråga! Eller sker det bara i hans egen fantasi?
Den stackars Irving, blir liksom handlingen, alltmer förvirrad mot slutet. Han trasslar in sig i sin egen härva av lögner, förväxlar sig själv med Hughes, hallucinerar och blir paranoid. Äktenskapet och den stackars välmenande frugan tappas bort i tumultet, medan de som skrattar bäst (som skrattar sist) är ingen mindre än Hughes själv och den förföriska primadonnan, tillika Irvings älskarinna, Nina (spelad av Julie Delpy som får göra ett av filmens tre platta och stereotypiserande kvinnoporträtt).
I början av filmen görs ivriga försök att göra situationen (bedrägeriet) lustig, och därmed ge sken av att inte moralisera över den, bland annat genom att casta Alfred Molina som comic relief i skepnad av Irvings kompanjon, den bortkomna och osäkra, men skickliga researchern och författaren, Dick Suskind. Han är det tafatta barnet som vilseleds av bedragaren, både i bluffen men också i sitt äktenskap. När Irvings ”partner in crime” ändå hotar att överge skeppet, manipulerar han fram situationer som potentiellt hotar att förstöra Suskinds genomärliga förhållande till sin fru, med syftet att hålla honom kvar i sitt grepp. Irving å sin sida är vännens raka motsats, ambitiös, skrupelfri, orädd och lika svekfull i sitt äktenskap som i sitt yrkesmässiga liv. Det är inte svårt att lista ut vem som är alfahannen här. Eller antihjälten, med rätt att ljuga.
Filmen tycks mig moraliserande om lögnernas fördärv men ändå på lögnarens sida. Jag vill att Irving ska lyckas med sitt onda uppsåt. Trots att bluffen och lögnaren avmaskeras tillslut, vinner han upprättelse genom sina memoarer om händelsen. Dock har han ännu inte lyckats få boken om Hughes utgiven. Kanske lyckas det bättre nu med hjälp av Hallströms fantastiska, filmiska marknadsföring. Man kan dock inte låta bli att undra, hur stor del av denna historia, av filmen, är egentligen fabricerad? Är det över huvud taget väsentligt och vad är egentligen konst? Finns det verkligen några original? Och är inte en god förfalskning ett konstverk i sig?
De senaste filmerna av Lasse Hallström som faktiskt imponerat är ju Gilbert Grape (där Leonardo di Caprio gör sin mest trovärdiga rollprestation utöver den i The Departed där man äntligen tycks skönja en viss mognad från den eviga pojken till man) och Chocolat. Ciderhusreglerna som kom däremellan och av många höjdes till skyarna var enligt min gom alltför sötsliskig (liksom cider), medan Chocolat, även detta naturligtvis sött på tungan, ändå hade ett inslag av pikant chili vilket lyckades höja den till ett känsloladdat drama utan naiva inslag i form av Tobey Maguire.
I och med Bluffen kunde man ha hoppats på en Hallström som äntligen hittat tillbaka till sin mer socialrealistiska, cyniska ton med inslag av ironiserande humor. Och visst är det ett gott försök, men det faller tillslut, trots de intressanta frågor som väcks, nästan lika platt som Irving själv.
Filmiskt är det ett skickligt hantverk men innehållsmässigt rörigt och kanske medvetet, något förvirrande. Bilderna är hemskt vackra med snygg och välgjord scenografi och har de rätta färgtonerna orange, brunt och grönt som är så tidstypiska för sjuttiotalet. Även musiken är välvald med flera klassiska sjuttiotalsdängor som ytterligare förstärker tidsandan. Ljussättning och foto, liksom det sofistikerade spelet med klippningen mellan flashbacks och nutid sticker ut och fascinerar. Men trots detta lyckas inte Bluffen bli mer än så, en snygg film.
Av någon anledning klarar inte Hallström, trots att han har alla de rätta ingredienserna och tekniska finesserna, att överföra en spännande sensationshistoria från fakta till fiktion och identifikation. Även de stunder då jag glömmer bort att Richard Geres hår är färgat till brunt från silvervitt (och inte alls lika förtjusande som i Kappahlreklamen), kan jag helt enkelt inte förmå mig att bry mig om honom som Clifford Irving. Det är inte bara det att han inte är helt trovärdig i sin roll, utan det faktum att han helt saknar utstrålning. Han berör mig helt enkelt inte och filmen lämnar mina tankar så fort lamporna i biosalongen tänds.
Bluffen är film som är mer yta än innehåll, serverad på ett tilltalande sätt men utan varken god eller dålig eftersmak.
