Waking up in the Twilight Zone

Ibland är jag en häxa som i form av en plyschuggla svävar över gator och torg, ibland kämpar jag mot en flock argsinta vampyrer som plötsligt invaderat min lägenhet och vägrar gå. Jag tvingas självklart bekämpa de alla på egen hand med hjälp av mina superkrafter (som brukar vara kladd, men som denna gång har uvecklats till något mer i likhet med osynlig laser), blir kär i en av dem som en annan Buffy, och hoppas på hjälp men inser snart att även den hotta vampyren är en av dem ondskefulla varelser som inget hellre vill än att suga mitt dyrbara blod.. Mitt liv är alltså hur spännande som helst!

Tills jag vaknar i soffan. Och inser att jag måste stoppa in en marinerad kyckling i ugnen, stapplar ut i köket i någon typ av semi-koma, struntar i grytvantar, bränner mig och fattar, efter vad som i mitt tillstånd känns som minuter, att min hand faktiskt ryker.
Jag är hädanefter övertygad, dels om att jag är ämnad att bli den första kvinnliga Drakryttaren (se Eragon), dels om att jag kanske, men bara kanske borde vakna upp ur min drömvärld och stiga in i Verklighetens gråa misär där c-uppsatsen är mer än försenad, csn kommer beslagta min lägenhet pga akut poängbrist, kyskåpet är tomt och diskhon överflödande av...disk, och där jag faktiskt måste erkänna att jag inte har några superkrafter, åtminstone inte än.

Istället grämer jag mig över Nunnan Martas storhetsvansinniga villfarelser om att hon genom att sitta inlåst i ett kloster med en brun trasa på huvudet, rabblandes fantastiska ramsor med ungefär samma substans som Törnrosa, faktiskt hjälper världen, medan människor som Läkare utan gränser offrar all bekvämlighet, vänner, familj, trygghet, riskerar sina egna liv, kämpar tills de blöder, för att faktiskt göra skillnad i andra människors liv. Det är sånt och den storslagna och lite pinsamma debatten om grävande jounalistik i livets sandlåda mellan herrarna (eller borde det vara pojkarna?) Josefsson och Adaktusson, som upptar mina tankar och min tid.
Får kanske erkänna att Svampbob är medskyldig. Tack kabel-tv! Det var knappt att jag kunde hantera missbruket när jag hade skogs-tv, och nu med denna avskyvärda valfrihet..

Dags för Alice att vakna alltså, men först - Hitchcock och Illdåd planeras på gamla hederliga Tvåan!